hjälp.

Jag kan bli så jävla irriterad på folk som vänder inte bara rocken utan hela jävla garderoben efter vinden. Alla bara gnäller "vad synd det är om mig, jag har det såååå himla stressigt". Men käre tid, ta o tagga ner ett par kilo. Alla har det mer eller mindre stressigt, det är då man ska se till att hälpa varann ser ni. Men, när nån behöver hjälp då stoppar alla jävlar huvet under kudden och låtsas att de inte hör. Eller så är folk så jävla stolta så de inte kan be om hjälp och vet ni vad, då tycker jag minsann att de kan bli utbrända.

Jag menar, hur ska folk kunna tagga ner och ta det lugnt ibland om man inte hjälps åt nån gång då och då? Nån måste liksom ta första steget. Det kommer ju inte dirket att kopplas in nån förstörd hjälporganisation, nej people, ta er i kragen och börja hjälpa varann. Du kanske blir förvånad över vad du får tillbaka.

För börjar du själv med att sträka ut en hjälpande hand får du med säkerhet en tillbaka, om inte av annat så av skuldkänslor. Men wtf, man måste ju börja någonstans.

Min chef, inga namn nämda är ett superbra exempel på detta, fast tvärtom egentligen. Han springer runt som en yr höna och det enda han gör dagarna i enda är att klaga på hur jävla stressad han är och hur mycket han har att göra. Men, till skillnad från många andra så är den här mannen lyckligt lottad med en sjukt snygg och smart fru. lika många gånger om dagen som han säger att han är stressed erbjuder hon honom sin hjälp. Men får till svar att "Snäckan, du kan inte de här, det tar lång tid att lära ut, bättre jag själv gör det." Hade han taggat ner get henne en timme så hon hade kunnat lära sig och förstå så hade mycket lyfts från hans axlar, men han ger inte henne chansen. Låt henne försöka, låt henne göra fel ett par gånger och efter några veckors tid kan han antagligen spendera lite mer tid med sin 3-årig son och sin vackra fru.

It's a win win sitution...