gammalt återseende.

I somras träffade jag en tjej som gått i min parallell klass hela min barndom och jag har inte heller sett henne sen dess.

Medans min första fråga var:
- Hur är det med dig nu för tiden?
- Vad sysslar du med?

Så var hennes frågor något mer i stil med de här:
- Har du pojkvän?
- När ska du skaffa barn?

När jag sa att jag inte hade någon pojkvän blev hon rent i upplösnings tillstånd. Hon fäkta med armarna likt en fågel som inte kan flyga gör för att fibrilt försöka att komma i väg och sa högjut:
- Men Josefin, har du ingen pojkvän så kan du ju inte få några barn.

(Detta sa hon som om det vart världens naturligaste grej att kläcka ur sig, jag vill påpeka att jag vid de tillfället itne hade fyllt 19 än, inte hon heller för den delen.)

När jag så snällt jag förmådde svarade att jag skaffar nog barn när jag är mogen för det, med eller utan pojkvän så blev det ett väldans ståhej.

Josefin, det är helt oetniskt och följer inte naturens lagar eller grundregler eller vad det nu var hon jiddrade om.
Hon läste mig efter punkt och prickar och berättade att hon minsann planerade att vara gravid inom ett år och att hon och hennes pojkvän hade det så YBER-SUPER-MEGA-BRA tillsammas.

Visst det är klart att man kan bli avis, jag vill också ha en supermysig pojkvän som gör allt för mig, men jag vill vara kär, jag tar inte första bästa. Dessutom trivs jag väldigt bra med läget somd et är nu, utan pojkvän. Jag vill uppfylla mina drömmar först, se världen, pröva på en massa saker. Man och barn är en slutstation för mig.

Detta utesluter inte att man inte kan ha lite kul under tiden eller kanske t.o.m bli kär men i så fall, so be it.
Det är i alla fall inte jag som kommer att sitta fast med en pojkvän som är så feg så han inte vågar säga vad han tycker och en skrikande unge hängandes på armen vid 20-års ålder.

Detta säger jag mest för att jag träffade på det mähäet i dag igen coh det var exakt samma frågor som kom fram och inte hade hon lyckats bli gravid heller.

Vilken tragedi!